Min stora dröm sedan småbarnsben har alltid varit att kunna hjälpa till på något sätt. Jag insåg i tidig ålder att jag har ett intresse för det militära och verkar för alltid ha fastnat där. Det är ett liv där jag kan dö betydelsefullt, för något jag tror på medans jag hjälper någons liv till det bättre. Kanske är detta en tanke som kommit upp för att jag aldrig riktigt kännt mig betydelsefull, har alltid fått stå i skuggan, släppt ifrån mig all ära, låtit andra göra sig lustiga över mig för att sedan skratta med när jag egentligen blir sårad.
Många vet inte hur jag egentligen mår, vilket jag inte låtit någon göra. "Det är min börda, den ska ingen annan behöva ta." rör sig genom mitt huvud och förblir tyst. Efter att jag blev bedragen av mitt ex försvann all min tilltro till människan, en kamp som jag får ta varje dag för att få tillbaks.
Vad är min mening här på jorden, ett tag trodde jag det var att hjälpa och försöka få andra lyckliga. Men det innebär också att man anförtror sig till dem och varje gång jag gjort detta blir jag depprimerad då jag blir sårad. Nu vet inte ens jag vem jag själv är, det känns som jag fumlar runt i mörkret själv där jag då och då hittar en dörr där ljus skimrar in genom dörrspringan. Fast när jag öppnar dörren släcks ljuset och jag är åter i ett nytt mörkt rum.
I sommras tog jag och en gammal klasskompis upp kontakten vilket ledde till förälskelse och jag hittade tillslut mitt ljus och frihet. Nästan ett halvår av lycka fanns där, men det verkar ha tagit sin vändning idag och känns som jag blir tillbaka knuffad in i mörkret igen. Jag anser mig själv som relativt logisk person och frågar mig själv varför det gick så fel? Är jag menad att ta värvning och kämpa för något annat ändamål i mitt liv?
Folk tycker jag verkar som en krigsknutte, men de kommer aldrig förstå varför jag vill göra det. Det handlar om något man tror på och de man kan rädda livet på.
Over and Out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar